Doftpelargoner

På denna sida

Det som i handeln säljs under beteckningen doftpelargoner (Pelargonium Doftpelargon-gruppen) är en stor och heterogen samling av olika arter, hybrider och odlingsformer av varierande genetisk bakgrund. Det de har gemensamt är att deras stammar och blad är aromatiska, och särskilt vid beröring brukar man kunna känna en tydlig doft.

För den som vill hålla doftpelargoner finns det flera hundra olika välja mellan, med variernade utseenden, växtsätt och behov. Allt från fleråriga växter till vedartade buskar ingår i gruppen. Generellt sätt är många av de vanligt förekommande doftpelargonerna i handeln sådana som får ganska små blommor. De vanligaste blomfärgerna är vit, rosa nyanser och lavendel.

Doftpelargonerna är alltså inte någon enhetlig grupp ur botaniskt hänseende, och många olika vilda arter har bidragit med gener till doftpelargongruppen. Därefter har det också då och då skett spontana mutationer hos odlade doftpelargoner, vilka tagits till vara och uppmuntrats om de fallit odlarna i smaken. Exempel på vilda pelargoner som bidragit till att skapa doftpelargongruppen är

Pelargonium capitatum, P. graveolens, P. odoratissimum och P. radens.

Några exempel på doftpelargoner som mycket välkända och omtyckta i Sverige är Äppelpelargon, Doktor Westerlunds blomma och Svenskbybornas pelargon.

Rosengeranium

Rosengeranium, kallas också Doktor Westerlunds blomma

Bra att veta

Det finns pelargoner som har doftande blad och stammar men traditionellt sorteras in i någon av de andra pelargon-grupperna i handeln. Det går till exempel att köpa vissa unikpelargoner och änglapelargoner som har en framträdande doft. Om du är ute efter pelargoner som doftar kan det alltså löna sig att titta även i andra grupper än doftpelargongruppen, särskilt om du har några specifika krav på utseende eller skötsel som också behöver uppfyllas.

Eteriska oljor

Doften hos doftpelargoner beror på att eteriska oljor frigörs från plantan. Dessa oljor lagras i körtlar i de små håren på växtens stam och/eller blad. I naturen fyller dessa eteriska oljor flera funktioner, de kan bland annat avskräcka djur från att äta pelargonen och hjälpa pollinerande djur att hitta den.

Hur en doftpelargon doftar och hur framträdande doften är påverkas av flera olika faktorer, inklusive odlingsförhållanden och klimat. Två doftpelargoner av samma art kan alltså utveckla lite olika doft och styrka på doften beroende på omständigheterna. Generellt brukar doften framträda tydligare i ett varm och torrt klimat.

Exempel på dofttoner som förekommer i gruppen doftpelargoner är citrus, äpple, ros, mint och barrträd.

Användning

  • Doftpelargoner odlas kommersiellt för att framställa eterisk olja. Sådan olja säljs vanligen under beteckningen geraniumolja.
  • Torkade blad och stammar av doftpelargon kan ge en angenäm doft åt ett potpurri.
  • Det går att använda delar av doftpelargonen i mat och dryck, och det gäller även för oljan. Det finns dock rapporter om att vissa människor fått magbesvär av att äta färka, råa blad från P. crispum.
  • Hos Wexthuset kan du hitta ett välbeprövat recept på småkakor med torkade pelargonblad.

Att hålla doftpelargoner

Doftpelargoner hålls framförallt för sin doft och vackra bladverk, eftersom blommorna tenderar att vara små och oansenliga. Det finns dock undantag och det går att få tag på pelargoner som både doftar mycket och har iögonfallande blommor.

Vad gäller skötselråd så är det alltid bäst att försöka hitta skötselråd för just den art, hybrid eller odlingsform av doftpelargon du har skaffat. Generellt kan dock sägas att doftpelargoner brukar fungera bra både som krukväxter inomhus och som urnväxter och rabattväxter utomhus under den varma årstiden här i Sverige. De brukar växa sig mycket större när han håller dem utomhus. Det är viktigt att ta in dem igen innan den första frosten.

Låt jorden torka ut mellan vattningarna. Det är viktigt att jorden dränerar väl.

Placera gärna doftpelargoner när du kommer åt att röra vid dem i din vardag, eftersom det är då doften känns som tydligast. De kan till exempel med fördel planteras längs ett gångstråk i trädgården.

Utseende

Bladen

Bladen kan se ut på många olika vis, och vara allt från 1 cm till 15 cm i diameter. Ludna blad är vanligt i den här gruppen, men det finns undantag.

Blommar doftpelargoner?

Det är en seglivad myt att doftpelargoner inte blommar. Doftpelargoner blommar, men blommorna är vanligen inte lika iögonfallande som för andra pelargoner. Under historiens gång har doftpelargoner valts ut och förädlats baserat på hur gott och starkt de doftar, och hur blommorna sett ut har varit mindre viktigt. Det går dock att hitta pelargoner i handeln som både doftar mycket och har iögonfallande blommor.

Hos de flesta doftpelargoner är blommorna enkla, och kronbladen brukar hålla sig i spannet 3 – 20 mm. Sorter som får dubbla blommor förekommer, men är mer ovanliga.

Enkelblommande doftpelargoner har två övre kronblad och tre undre kronblad. De övre kronbladen är normalt extra breda, och det är vanligt att de är prydda med märken eller streck i en mörkare färg än grundfärgen. Blommorna sitter i flockar. En typisk flock består av 5-10 blommor, men både färre och fler förekommer.

De vanligaste blomfärgerna för doftepelargon är vit, blek lavendel och rosa. Markeringar och streck tenderar att vara mörkare, till exempel mörklila eller vinröda.

Sorter som får laxfärgade och röda blommor förekommer i gruppen doftpelargoner, men det är fortfarande ovanligt. Vill man ha en doftpelargon med iögonfallande blommor kan man med fördel leta bland sådana som korsats fram med hjälp av Engelsk pelargon.

Bakgrund

Importerade doftpelargoner har odlats i norra Europa i över 300 år, men det var först på 1800-talet som de slog igenom på bred front. Ett av de tidigaste exempel som vi känner till på en doftpelargon som med framgång planterades i norra Europa var den Bollpelargon (P. capitatum) från Sydafrika som år 1687 planterades i den botaniska trädgården i Leiden i södra Holland. Därefter dröjde det inte länge innan Gustaf Lohrman tog med sig Bollpelargon från Leiden till Sverige, där arten med framgång planterades i Uppsala år 1690.

Under 1700-talet började man odla flera andra doftpelargoner i norra Europa, bland annat Äppelpelargon (P. odoratissimum), Läkepelargon (P. radens) och P. radula. En av de drivande krafterna var den skottske botanikern Francis Masson som flera gånger reste till Sydafrika och tog med sig pelargoner därifrån till Kew Garden i London. Vi vet också att Carl von Linné odlade flera arter av doftpelargon här hemma i Sverige, bland annat Bollpelargon (P. capitatum), P. vitifolium och Äppelperlagon (P. odoratissimum) i den botaniska trädgården i Uppsala.