På denna sida
Pelargonsläktet (Pelargonium) inkluderar över 250 olika arter, varav de flesta är hemmahörandes i antingen södra Afrika eller södra Australien.
Många arter, hybrider och odlingsformer har blivit populära trädgårdsväxter och krukväxter i Sverige. Deras popularitet har gått i vågor, och så är det fortfarande. Under 1700-talet var det till exempel hög status att odla pelargoner i orangerier; en typ av stora växthus som låg i anslutning till högreståndsbyggnader.
En mycket stor andel av de pelargoner som hålls som krukväxter i Europa har odlats fram från arter som är hemmahörandes i södra Afrika. De flesta (men inte alla) arter i släktet Pelargonium har södra eller östra Afrika som naturligt utbredningsområde, och störst artrikedom hittar vi i sydvästra Sydafrika i en region där skillnaden mellan torrsäsong och regnsäsong är markant och nästan all nederbörd faller under vinterperioden.
På svenska säger och skriver man både pelargoner, pelargonior och pelargonier när man avser växter som tillhör släktet Pelargonium.
Släktnamnet Pelargonium kommer från grekiskan och syftar på förställningarnas utseende. Om du tittar närmare på en fröställning så ser du att den har långa näbbliknande spröten, och dessa har liknats vid storkens långa näbb. Pelargos är det grekiska namnet för stork.
Pelargonsläktet innehåller många arter. Vissa av dem växter vilt i tempererade områden, medan andra är subtropiska. Ett genomgående drag är att många pelargoner är bra på att hantera hetta och torrperioder. Vissa kan också hantera mild frost, men det är ovanligare.
När vi tänker på pelargoner i Sverige är det vanligen som krukväxter på fönsterbrädan, men många pelargoner är buskar eller halvbuskar i det vilda.
Pelargoner är fleråriga och städesgröna, och de har en lång blomningsperiod – faktorer som bidragit till att göra många av dem till populära krukväxter.
Domän: Eukaryoter (Eukaryota)
Rike: Växter (Plantae)
Division: Fröväxter (Spermatophyta)
Underdivision: Gömfröväxter (Angiospermae)
Klass: Trikolpater (Eudicotyledonae)
Ordning: Näveordningen (Geraniales)
Familj: Näveväxter (Geraniaceae)
Släkte: Pelargonsläktet (Pelargonium)
De vanligaste blomfärgerna är lila, röd, orange eller vit.
Pelargonens blomma har fem kronblad, och de två översta avviker ofta från de tre nedre vad gäller både färgteckning och storlek.
De flesta pelargoner vi kan köpa i handeln i Sverige härstammar från två eller fler av fyra arter som alla är hemmahörandes i Sydafrika:
Det är ovanligt att man träffar på de vilda rena arterna i handeln; istället är det huvudsakligen hybrider och odlingsformer som erbjuds. Många är inte primärhybrider (en korsning mellan två vilda arter) utan har ett betydligt mer komplicerat, och i vissa fall delvis okänt, ursprung som involverar fler än två vilda arter. Pelargoner har varit populära prydnadsväxter i många hundra år och många olika korsningar har skapats, och man har också tagit vara på spontana mutationer när de uppstått. Det händer då och då att spontana mutationer gör att ett enskilt skott på en pelargonplanta avviker från resten, och man kan då ta loss detta skott och plantera som en stickling. Den i Sverige så populära pelargonsorten Mårbacka är ett exempel på en pelargon som uppstod på detta vis.
I handeln brukar man dela in pelargoner i sex huvudgrupper, vilka i vissa fall också är indelade i underkategorier. De sex huvudgrupperna är:
När rena arter och premiärhybrider dyker upp i handeln brukar de inte märkas med något gruppnamn utan säljs under sitt artnamn eller med information om vilka specifika arter som använts för att skapa hybriden.