Det kom ett mejl ...

Häromdagen sa du något i stil med "och snart kan man väl säga att du också är en pelargonsamlare Gunilla...?". Varpå "jag raskt genmälde att "nä det kan man INTE säja". För jag är ju verkligen ingen pelargonmänniska.

Idag råkade jag titta över mina krukor eftersom det var fint väder, hela familjen var ute på balkongen/terrassen en stund och vissa växter behövde lite vatten. Där stod visst några pelargoner ändå, bland persilja, lagerblad och annat nyttigt, närmare bestämt ett dussin. Så fanns det några småkrukor i källarfönstren och så var det en ampel här och där. Totalt blev det 20 pelargoner. Och det är ju något stort antal på något sätt. Men det lustiga var att det var ungefär 15 olika sorter. Ingen liknade direkt den där mest populära som brukar kallas Mårbacka. Och jag tror att fem eller sex stycken, ett par av dem lite nävaliknande, knappast kan köpas i vanliga blomsteraffärer.

Så vad ska jag säga? Var går gränsen för samlande? Är det bara att ringa Lasse Anrell och gå och sätta på kaffet?

/GJson en vacker augustikväll i Arvet

PS! Gunilla har pelargoner på jobbet också.